Vi har ju faktiskt ett djur till här hemma. Det är Boris 18-åriga nymfparakit Lillen.
Lillen kan inte flyga då hans far också råkade vara hans bror. Detta har resulterat i en vinge utan vingpennor (ni vet de där långa fina fjädrarna längst ut som är rätt bra att ha om man vill trotsa tyngdlagen).
Men Lillen själv är så klart övertygad om att han kan flyga trots 18-årig erfarenhet av kraschlandningar.
Jag och Lillen är inte alltid kompisar. Han brukar lyckas ge ifrån sig de mest högljudda och skärande skrin (som egentligen bara är en hälsning till fåglarna på andra sidan gården) just de dagarna man har som mest huvudvärk. När han äter mat ser han till att det hamnar fröskal på halva vardagsrumsgolvet och han är en ganska stor bidragande faktor till allt damm i lägenheten.
Men jag och Lillen har börjar bli bättre kompisar.
Han kan ju faktiskt sitta och småprata lite mysigt medan man sitter vid datorn och han kan säga hej 
Vi kanska får skylla oss själva lite som får fågelfrön i vardagsrummet om vi har honom där. Men jag tror inte han skulle trivas så bra om han fick sitta själv i gästrummet hela dagarna. Inte ens flyga kan han ju.
På senaste har vi haft honom ute i lägenheten lite mer. Dock får man vara lite beredd på att en ny provflygtur kan påbörjas när som helst.
Hittills har det gått riktigt bra med endast lättare krascher och han verkar trivas bra.
En dag satt jag och spelade Morrowind med honom på axeln. Han höll sig sysselsatt med att undersöka min tröja, tugga på ett blad från en växt han älskar och putsa mitt hår. Det var jättemysigt och efter ett tag somnade han på bladet på min axel.
Han är ändå rätt fin:)
Om ni inte läste förra inlägget så handlade det om när Boris fyllde år och man kunde se en bild på alla fina kakor vi åt.
Vad man också kunde se var en träslev som jag hittade på golvet dagen efter i ett helt annat skick. (och nej, det var inte lillens verk.)
